Från övning till verklighet

Klockan var strax före tio en helt vanlig höstdag 2003. Vi svalde den sista tuggan av morgonfikat, skratten och det spontana samtalet tystnade.

Vi tittade nervöst på varandra och Monica lyfte luren för att ringa det
telefonsamtal som skulle skapa kaos hos det jourhavande kristeamet på
resebolaget.

“Det här samtalet ingår i dagens krisövning”, inledde hon.
Det kommer aldrig att gå, tänkte jag, vi har haft för trevligt och kommer
inte kunna gå in i roll. DÅ gick Monica upp i falsett och började rabbla
osammanhängande.

“Det är Monica på Cypern. Det brinner här. På hotellet. Mycket. Det
brinner överallt, jag får inte gå dit, jag vet inte var Göran är, det är
kaos, massor med brandbilar. Jag vet inte vad jag ska göra och jag hittar
ingen!”

Nu är hon hysterisk. Hon gör korta avbrott för att lyssna på frågor men
kan inte riktigt besvara dem. Efter ett tag får hon syn på Göran och
lägger på luren.

Vårt fikarum blir tyst. Ovanför oss, på resebolagets huvudkontor, samlas
kristeamet och börjar förbereda sig på en dag som inte ska likna någon
annan.

I fikarummet går vi in i roll.

Efter en kort paus börjar vi ringa. Hysteriska anhöriga, turister på
plats, UD-tjänstemän som vill få koll på läget, journalister som kräver
svar och reseledare som inte riktigt fungerar som de ska. Situationen på
Cypern blir värre och värre.

Efter ett tag kommer de första artiklarna, med felaktigheter som borde
rättas, information som kristeamet inte fått. Oroliga anhöriga gråter i
luren. UD kräver svar, anställda måste informeras.

Alla samtal inleds med frasen: “Det här är en del av dagens krisövning”.

Men efter ett tag hoppar en i kristeamet av. Vi märker att hon inte tar
några samtal längre, hoppas att hon arbetar bakom kulisserna, men förstår
senare att det blivit för mycket.

En reseledare berättar att elden är under kontroll och vet hur många
svenskar som förts till sjukhus. Först en timme senare lyckas kristeamet
få ut budskapet till oss journalister.

Kollegan brevid mig har tårar i ögonen.
“Men jag vet inte var min pappa är, är det INGEN som kan tala om det för
mig?”, säger hon förtvivlat.

En tidning publicerar en dödsiffra, som är felaktig. Kristeamet vet det
korrekta talet, men missar artikeln. Fler och fler tidningar publicerar
den felaktiga siffran.

Kristeamet bjuder in till presskonferens och stoppar journalistsamtalen i
växeln, med budskap om tid och plats för pressmötet. En del journalister
tar sig förbi ändå.

Pressmötet är bra förberett, men det blir svårt för våra talespersoner.

Några timmar senare blåser vi av övningen och tar en fika ihop med
kristeamet för att utvärdera dagen. Kristeamet var lättade över att
övningen var över och sov säkerligen gott den natten.

Lite mer än ett år senare väcktes de, klockan fyra på juldagens morgon.
Tsunamin hade drabbat Thailand. Den dagen fick inte det jourhavande teamet
gå hem när arbetsdagen borde ta slut.

 

This entry was posted in Extern kommunikation, Intern kommunikation, Journalistrelationer, Krishantering. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>